Längtan.

Längtan är så stark.
Nästan smärtsam.


Kanske har ni rätt, att jag inte skulle bli en bra mamma.
Och jag vill inte dömma.

Den jag älskar, har störst intryck.
Säger du det, jag då är det nog så.

"Kanske, när du en dag mår bättre, du skulle vara en bra mamma."
Jag vet inte.
Jag vet bara att det är det ända jag någonsin velat.

Så jag bestämmer mig.
Nej, finns risken, så tar jag den inte.

Då står jag utan mål, och fortfarande en smärtsam längtan som jag försöker tränga undan.
Allt blir dimmigt.
Jaha, varför ska jag då göra allt detta?
Onödigt, utan mening.

Och även om jag inte bestämt mig, ja...
Du vill ändå inte ha mig, ensam bygger inget lag.

Slutsatsen är den samma oavsett.
Min längtar, får förbli min längtan.
Som alltid har min vilja och mina mål egentligen inte givit mig något.

Kämpa, ja det är överskattat.
Vad gör jag nu?



Kommentarer

Säg gärna din åsikt:

Vad heter du?
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar/Åsikt:

Trackback
RSS 2.0