jag hoppas ändå, trots att jag vet att det inte ändras
Det var dumt...
men jag tänkte att du kanske skulle se vad du förlorade och gick miste om.
jag hoppas på att du ska vakna upp och tänka att du känt saker utan att våga ta steget...
som när vi blev tillsammans.. typ..
och så skulle du komma...
och kyssa mig som förr.
hålla om mig, säga att du saknar dig.
och vill leva med mig.
och att du vågar för att det är jag.
och att du inte tror att det kan bli fel för att du känner att jag är värt all besvär,
all tid och alla känslor.
och säga att du är min familj och du vill leva med mig.
jag lämnade dig för att jag inte orkade.
för att jag inte kan ge upp allt jag drömmer om.
och för att du inte förstår.
eller pratar med mig om det, som om mina känslor inte egentligen fanns, eller spelade någon roll i heller för den delen.
men hoppas gör jag ändå.
hela tiden.
även om jag inte tror att det någonsin ändras.
i alla fall inte med mig.
men jag tänkte att du kanske skulle se vad du förlorade och gick miste om.
jag hoppas på att du ska vakna upp och tänka att du känt saker utan att våga ta steget...
som när vi blev tillsammans.. typ..
och så skulle du komma...
och kyssa mig som förr.
hålla om mig, säga att du saknar dig.
och vill leva med mig.
och att du vågar för att det är jag.
och att du inte tror att det kan bli fel för att du känner att jag är värt all besvär,
all tid och alla känslor.
och säga att du är min familj och du vill leva med mig.
jag lämnade dig för att jag inte orkade.
för att jag inte kan ge upp allt jag drömmer om.
och för att du inte förstår.
eller pratar med mig om det, som om mina känslor inte egentligen fanns, eller spelade någon roll i heller för den delen.
men hoppas gör jag ändå.
hela tiden.
även om jag inte tror att det någonsin ändras.
i alla fall inte med mig.
we will fix this, men med oss är det nog över.
det har alltid handlat om vad du vill..
alltid om vad du är redo för.
vad du känt.
vad du önskat..
vad du drömt eller inte drömt om...
något annat har inte ens diskuterats.
pratar vi djupare, om oss, så är det de liv du har och vill ha...
vad jag drömmer, vad jag tänker, vad jag längtar, vad jag känner,
vad jag vill och vad jag önskar med dig... avfärdas snabbt av "jag är inte redo", "jag vill inte",
"ska jag göra saker jag inte vill?".
det går inte kompromissa, prata om, måla upp en bild tillsammans och se ifall det hade gått...
det existerar inte ens, så då får jag gå igenom allt jag känner själv...
Det har alltid varit så. Jag har väntat...
Respekterat. Älskat, Stått brevid.
Och känt mig fullkomligt ensam med vad jag känner.
Du tycker detta är svårt.
Att bara ses, älska med varandra och hitta på saker tillsammans.
Det är svårt för dig.
Saken är bara, att det är precis likadant som alltid.
Skillnaden är bara att vi inte har uttalat att vi är varandras.
Du anklagar mig för att anklaga dig för, att det du känner inte är riktigt, sant och starkt.
But if only you could hear me out...
Givetvis är det det.
Det är bara inte det jag vill ha.
Hade jag velat ha någon som stod och stampade, hoppades att livet blev så bra som han ville ha det av sig själv - utan att faktiskt komma på vad fan han vill och göra livet till det han vill. Då hade jag skaffat mig det. Och säg inte att det var det jag gjorde, för jag valde någon som först ville allt jag drömde om. Kanske var det jag som ändrade din vilja och dina drömmar...
Men jag vill ha någon som har en tanke med det han gör.
Som ser bakrunden som något han blivit en bättre människa av och såg framtiden som en möjlighet till att fånga det han vill ha.
Någon som ser mig som den mest jobbigaste människan på jorden, men som vet precis hur man hanterar mig, och älskar att göra det.
Någon som tycker jag är underbarast, som anser sig lyckligt lottad till att ha mig och som varje dag vill förklara det för mig.
Någon som respekterar mig, lyssnar på mig och överväger det jag säger.
Någon som vill tala om mina känslor trots att dem inte är ens i närheten av vad han själv känner eller någonsin kommer känna.
Någon som älskar mig för den jag är.
Jag orkar inte mer.
Jag vill inget hellre än ligga i dina armar,
älska med dig,
hålla om dig,
leva ett liv med dig..
vara din familj...
Allt handlar om kärleksförklaringar.
Hur mycket älskar man en person?
Jag säger att jag vill uttrycka min kärlek till dig ...
och får inget svar tillbaka.
Och det gör ont. Oavsett om du förstår det eller inte.
Det gör fruktansvärt ont att vara ensam om det man känner.
alltid om vad du är redo för.
vad du känt.
vad du önskat..
vad du drömt eller inte drömt om...
något annat har inte ens diskuterats.
pratar vi djupare, om oss, så är det de liv du har och vill ha...
vad jag drömmer, vad jag tänker, vad jag längtar, vad jag känner,
vad jag vill och vad jag önskar med dig... avfärdas snabbt av "jag är inte redo", "jag vill inte",
"ska jag göra saker jag inte vill?".
det går inte kompromissa, prata om, måla upp en bild tillsammans och se ifall det hade gått...
det existerar inte ens, så då får jag gå igenom allt jag känner själv...
Det har alltid varit så. Jag har väntat...
Respekterat. Älskat, Stått brevid.
Och känt mig fullkomligt ensam med vad jag känner.
Du tycker detta är svårt.
Att bara ses, älska med varandra och hitta på saker tillsammans.
Det är svårt för dig.
Saken är bara, att det är precis likadant som alltid.
Skillnaden är bara att vi inte har uttalat att vi är varandras.
Du anklagar mig för att anklaga dig för, att det du känner inte är riktigt, sant och starkt.
But if only you could hear me out...
Givetvis är det det.
Det är bara inte det jag vill ha.
Hade jag velat ha någon som stod och stampade, hoppades att livet blev så bra som han ville ha det av sig själv - utan att faktiskt komma på vad fan han vill och göra livet till det han vill. Då hade jag skaffat mig det. Och säg inte att det var det jag gjorde, för jag valde någon som först ville allt jag drömde om. Kanske var det jag som ändrade din vilja och dina drömmar...
Men jag vill ha någon som har en tanke med det han gör.
Som ser bakrunden som något han blivit en bättre människa av och såg framtiden som en möjlighet till att fånga det han vill ha.
Någon som ser mig som den mest jobbigaste människan på jorden, men som vet precis hur man hanterar mig, och älskar att göra det.
Någon som tycker jag är underbarast, som anser sig lyckligt lottad till att ha mig och som varje dag vill förklara det för mig.
Någon som respekterar mig, lyssnar på mig och överväger det jag säger.
Någon som vill tala om mina känslor trots att dem inte är ens i närheten av vad han själv känner eller någonsin kommer känna.
Någon som älskar mig för den jag är.
Jag orkar inte mer.
Jag vill inget hellre än ligga i dina armar,
älska med dig,
hålla om dig,
leva ett liv med dig..
vara din familj...
Allt handlar om kärleksförklaringar.
Hur mycket älskar man en person?
Jag säger att jag vill uttrycka min kärlek till dig ...
och får inget svar tillbaka.
Och det gör ont. Oavsett om du förstår det eller inte.
Det gör fruktansvärt ont att vara ensam om det man känner.
